Sydafrika – lejon, åska, borttappade mobiler och andra fantastiska ögonblick

– Louise Rigolet, Sverige

Man skulle kanske kunna tro att man efter fjorton resor börjar bli lite blasé. Att man tänker: Jaha, ännu ett lejon. Ännu en elefant. Ännu en solnedgång. Men så fungerar det inte. Inte för mig i alla fall.

Den första delen av resan tog oss till Khamab Kalahari Reserve. Här finns tre lodger – Phênê, Kanako och Dinaledi – med safariturer, vandringssafari och möjlighet att fotografera djurlivet från ett gömsle vid ett av vattenhålen.

Och vi var helt ensamma.Det låter ju fantastiskt. Och det var det. Men det fanns en liten hake.När man är det enda fordonet i reservatet finns det inga andra safaribilar att fråga:

”Har ni sett några lejon?”
”Japp, tre stycken precis bakom nästa buske.”

Nej. Här fick vi leta själva. Ibland kunde vi köra ganska länge utan att se särskilt mycket. Men när vi väl hittade något kändes det desto mer speciellt. Och vi fick faktiskt se en imponerande samling djur: lejon, geparder, gnuer, oryxantiloper, elandantiloper, surikater, brun hyena, giraffer, zebror, elefanter samt både vita och svarta noshörningar.

Jag har naturligtvis fotograferat många av dem också, eftersom det tydligen inte räcker att komma hem med 4 000 bilder på lejon.

Vår guide och spårare Dean blev snabbt en viktig del av upplevelsen. Han var otroligt kunnig, hjälpsam och vänlig. Vid ett tillfälle fick han syn på lejonspår och bestämde sig för att lämna bilen för att undersöka dem närmare. Han följde spåren en bit och plötsligt stod han öga mot öga med lejonen. Det är ungefär där jag hade tänkt:

”Jag tror att jag stannar i bilen.”

Jag är fortfarande inte helt säker på vem som blev mest överraskad – Dean eller lejonen. Men han kom tillbaka. Det var naturligtvis väldigt praktiskt för oss.

Ett annat fantastiskt ögonblick var när han lät oss fotografera geparderna från marknivå. Vi fick lägga oss platt på marken. Och där låg vi. Öga mot öga med geparderna. Det var en otroligt speciell känsla. Plötsligt var vi inte längre turister som satt tryggt i en safaribil och tittade på djuren på avstånd. Vi befann oss på deras nivå. Jag försökte förstås koncentrera mig på fotograferingen. Det är bara lite svårt att vara helt avslappnad när man ligger på marken framför ett av världens snabbaste rovdjur och samtidigt försöker få till den perfekta bilden. Men bilderna blev fantastiska. Så uppenbarligen överlevde jag även den delen av resan.

På Phênê Lodge var vi de enda gästerna. Det är ett ganska trevligt sätt att resa. Vackra rum, god mat, en härlig pool och fantastisk service från Ian, som såg till att vi hade det riktigt bra. Och så gömslet vid vattenhålet. Att sitta där i tystnaden och vänta på att något skulle dyka upp var en upplevelse i sig. Ibland händer absolut ingenting.

På Kanako Expedition Camp var vi återigen helt ensamma. Norma tog hand om oss på bästa sätt och vårt privata lyxtält låg framför ett enormt öppet fält. Det kändes verkligen som om vi hade hyrt hela Kalahari. Inte illa.

Men även i paradiset kan saker gå fel. En kväll lyckades jag lämna min mobiltelefon i Deans jeep. Inte direkt det smartaste stället att glömma en mobil på. När jag upptäckte att den var borta började jag genast fundera på vad som kan hända. Och min första tanke var faktiskt:

”En babian har tagit den.”

Det kändes på något sätt helt rimligt. Jag kunde nästan se det framför mig: en babian som satt någonstans och scrollade igenom mina bilder från dagen.

Resan från Phênê till Kanako blev också något alldeles extra. Vi hamnade mitt i ett rejält oväder. Regnet vräkte ner, blixtarna lyste upp himlen och åskan mullrade runt omkring oss. Vi i vår jeep verkade däremot tycka att det här var dagens höjdpunkt. Det andra fordonet gjorde en något mer sansad bedömning av situationen och körde raka vägen mot lodgen.

Efter Kalaharis vildmark kom vi till Hermanus. En charmig liten stad med en helt annan atmosfär.

Vi tog även en promenad vid Godahoppsudden. Blåsigt? Ja. Väldigt blåsigt. Sådär blåsigt att man börjar fundera på om man verkligen behöver gå framåt eller om det vore enklare att bara luta sig mot vinden och låta den transportera en. Men vackert var det.

Och i Simon’s Town lyckades till och med ett besök i mataffären bli ett minne för livet. Plötsligt började The Final Countdown spelas. Jag har ingen aning om vem som ansvarade för musiken, men tydligen tyckte någon att våra matinköp behövde ett dramatiskt soundtrack. Och jag kan bara hålla med.

Man kan naturligtvis inte resa runt i Sydafrika utan att äta. Det vore nästan oansvarigt.

På Char’d Grill & Wine Bar åt vi fantastiskt gott kött. På Pajamas & Jam fanns bakverk som såg så goda ut att det nästan borde vara förbjudet att äta dem. Charlie’s Brewery – Hickory Shack bjöd på trevlig personal, god öl och fantastisk mat. Och på West Coast Farm Stall hittade vi en mysig atmosfär, fantastiskt kaffe och dessutom ett litet mikrobryggeri (Gin). Det är ungefär där man inser att livet faktiskt kan vara ganska bra.

Även om Afrika i sig är fantastiskt är en resa aldrig bättre än människorna man delar den med. Att få uppleva allt detta tillsammans med vänliga, nyfikna och likasinnade människor gjorde resan ännu roligare. Alla samtal. Alla skratt. Alla små missöden som blir mycket roligare när man berättar om dem efteråt. Och alla de där ögonblicken som helt enkelt inte går att planera.

Det är nog just det jag tycker så mycket om med Afrika. Man kan boka en resa, boka flyg och se fram emot safariturer. Men man kan aldrig planera vad som faktiskt kommer att hända.

Ett lejon kan plötsligt dyka upp. En gepard kan hamna precis framför kameran. En guide kan gå rakt in i ett par sovande lejon. En mobiltelefon kan mystiskt försvinna. Och en helt vanlig tur till mataffären kan plötsligt få The Final Countdown som soundtrack.

När jag tänker tillbaka på den här resan är det kanske just blandningen av allt jag minns mest. Lejonen i Kalahari. Geparderna på nära håll. Noshörningarna. Åskvädret. Den borttappade mobilen. Den fantastiska maten. Vinden vid Godahoppsudden. Och alla människor som gjorde resan så rolig.

Efter fjorton resor till Afrika borde jag kanske ha fått nog vid det här laget. Men nej.Inte ens i närheten.

Varje gång jag lämnar Afrika tänker jag redan på nästa resa. För Afrika har en märklig förmåga att göra en både fullständigt nöjd och otroligt otålig på samma gång. Man kommer hem med minnen, fotografier och historier. Och innan det har gått särskilt lång tid börjar man tänka:

När åker vi igen?

Alla bilder ©Louise Rigolet